WILLIAM fick nyss en väldigt ovanlig impuls för hans del. Han började med att plocka ur diskmaskinen och bara göra allmänt snyggt i köket. Det är ju nästan pinsamt att jag satt precis bredvid vid datorn medan han städade. MEN men. Sen när han var färdig i köket så sa han bara helt lugnt och säkert. Jag tror jag ska gå upp och städa mitt rum. Jag och Julia bara stod kvar med gapande munnar och hakan nere vid tårna. Jättekonstigt at de orden just kom från våran nioåriga lillebror som inte alls är en städarperson alls. Eller visst ibland. Men ja. Ni vet hur man är när man är i den åldern. Inte så entausiastisk till ordning.
Men William fick alla fall en plötslig impuls. En sådan som alla kan få ibland.
Jag brukar få imupler efer jag varit sjuk ett tag att typ städa hela huset. För då har man legat och degat så länge så då vill man bli av med energin på något sätt. Och varför inte göra andra glada samtidigt liksom.
Nu vet jag inte om william fick sin impuls för att han suttit stilla så länge. Han har typ suttit vid TV:n i kanske två timmar men det är ju inte något nytt. Så jag vet inte riktigt vad det var som satte igång det. Men något bra gjorde han alla fall. Och det är ju egentligen bara det man behöver veta. Men jag väljer att gå lite ner till botten med det och lägga ner en liten tanke i det. Föt är det inte konstigt egentligen hur vi ibland bara gör saker. Visst att göra spontana roliga saker. men det är ju för att man vet att det kommer bli en upplevelse eller bara en kul grej.
Men såna här saker som att hjälpa till, göra saker som man inte brukar göra. Något som man bara vet att folk kommer bli glada över.
Jag skulle gissa att Berömmet är anledningen bland annat. För när William hade diskat i köket så berömde Julia honom. Och det var inte förän efter det som han gick och städade rummet. Så han blev ju säkert peppad och glad över att han gjort något bra. Men sen så kan det ibland vara så att man vet att man gjort något bra men ingen uppmärksammar det. Inget beröm.
Är det så hemma hos er också att när ni glömt något eller gjort något fel så uppmärksammas det mer än om man gör något bra. Och nu skriver jag inte så för att peka ut någon men jag tror att det är så med alla. Har ingen aning om varför.
Och det är ju nog i oss alla en stor anledning till att man lättare gör fel än rätt. För när man gör fel så vet man säkert att man blir uppmärksamma. och hur patetiskt och själviskt det än låter så är det nog ändå så vi människor fungerar. Vi har alla ett uppmärksamhets-behov.
Men se om det är någon större bra grej som gör. Typ städa sitt stökiga rum. Som syns rätt så mycket för det mesta. Så vet man att man kommer få beröm om någon vet om att man gör det. Så beömmet är ju hela skurken i dramat. Mer beröm i Världen behövs. För det är ju ofta så att om någon klagar på en så fastnar det rätt så länge. Om något dåligt har hänt under en dag så är det oftast det dåliga man kommer ihåg och så utan att man märker det så förtränger man det positiva som hänt. det dåliga tar ofta över i våra liv. Så därför behövs det ju mer Beröm än klagomål. Typ dubbelt så mycket beröm som klagomål. För att berömmet ska fastan och inte tvärt om. SÅ.
Kan det vara så att vi borde beröma mer. Uppmuntra varann.
nu låter ju detta som att det är jättenkelt. Det är det ju förstås inte. men varför är det så lätt att klaga då?
Kan det faktiskt vara så att vi faktiskt tror att vi mår bättre av att klaga på någon annan. För att då känner man sig bättre själv? Vad sitter egentligen problemet. Hindret?
Borde vi inte kunna vara glada för varandras skull. Är vi verkligen så själviska?
.



.
FÖRE STÄDNING.
.



.
tack och hej leverpastej.