.
SOM jag skrev i början av sommaren så händer det mycket denna sommar. Det har varit begravning, bröllop, semester, läger, plus att Julia åker iväg.
Nu har det hänt ännu en till händelse. Min morfar har dött. Eller han egentligen inte min riktiga morfar. men så gott som. Han har alltid funnits i mitt liv. Han heter Gösta.
En riktig skön skojare. En underbar person. Så sjukt värd att älskas på alla sätt.
Han har varit sjuk länge. Och ni kanske vet att när någon är sjuk länge så är det nästan så att man går och väntar efter ett tag. I det undermedvetna. Förstå mig rätt.
Jag har bett väldigt mycket för honom. och det har gått upp och ner. Och han har alltid varit lika tacksam. Så glad varje gång jag sa att jag tänkte på honom och att jag bad för honom. Man hörde yckan i hans röst. Och lyckan i hans ögon när vi sågs. Han och mormor bor i södra sverige så vi träffas inte så ofta. Men det känns ändå som att dealltid finns här. I våra hjärtan.
Och så är det ju nu också. Även fast Gösta han lämnat oss så finns han ju ändå kvar.
.
Sen så även om man på ett sätt är förberedd. Så är man ju ändå inte det. När det väl händer så är det ju alltid en chock. Att någon man älskar ha försvunnit ur ens liv.
Är det inte en väldigt konstig tanke att en person inte exiterar längre.
Jag hade en väldigt fantastisk relation till Gösta. Han har fått mig att skratta oräckneligt många gånger. Han är den mysigaste. Han har fått min barndom (om man nu kan använda ordet "barndom" i min ålder.) till något som man verkligen ser tillbaka på och blir lycklig. Så härliga minnen med honom.
.
Jag tänkte alltid att den dagen då han skulle försvinna. Då skulle jag bryta ihop. Men när det väl hände så blev det först den reaktionen. Men efter en timmes sömn och tårar då kände jag helt plötsligt en väldigt ovanlig känsla för mig. Har aldrig varit med om något liknande. Jag kände frid. Det låter väldigt djupt kanske, men så djpt tycker jag inte att det är. Det beror på hur man ser på det. men det var en underbar känsla. Inte något som går att förklara. Men poängen är att det var den absoluta motsatsen till den reaktionen jag hade väntat mig. är det inte underbart ändå hur livet bara kan vändas upp och ner. Och bli så mycket bättre. Bara för att man ser det ur ett annat perspektiv.
Även fast jag kände frid över det som hänt, så var jag ju fortfarande otroligt ledsen. Men jag var som mitt i allt ändå lycklig. För jag visste att Gösta är på en mycket bättre plats nu. han mår så mycket bättre. Och han är trygg.
Och ni vet säkert att om ni vet om att en person som ni älskar mår bra och är trygg så blir man ju lycklig. Så det var det som gav mig hopp. För på något vis visste jag det. Underbart.
.
Jag kommer ihåg att innan gösta dog. Så frågade jag honom om han var rädd. Och han kom med det ultimata svaret kan man verkligen säga. Han sa att han faktiskt inte var det. För han visste vart han var på väg. Är inte det underbart. Att veta vart man är på väg. Och sedan vara trygg i det. han lätt så lugn. Harmonisk är det rätta ordet.
Så det var också det som fick mig att bli glad för hans skull när den hemska dagen plötsligt blev.
.
Så detta inlägg blir till ett minne av Min morfar Gösta. Som var den bästa. En lycklig person som jag älskar. Och min mormor som också är en lycklig person. Älskar henne och önskar henne allt gott och mycket mer än så. Min mormor är verkligen stark. En klippa.
.
Det coolaste och det mest vackra är ju ändå att vi kommer ses igen. FRID. Säger jag bara. FRID.
Jag tror det är viktigt i livet att uppleva den här frid-känslan. och då inte bara när någon försvinner ur ens liv. Utan bara i det vardagliga. Jag tror man mår bra av det.
Man brukar ju säga när någon dör "må han/hon vila i frid". Men jag säger till oss alla låt oss leva i frid. Det kan göra gott. 
.
tack och hej leverpastej.
Lars Winnerbäck – För dig
.