DET här armbandet fick jag av sötaste Sofie idag när jag var hos henne. I tidig födelsedagspresent. Hur FINT som helst! Och det gulligaste är att hon har ett likadant fast istället för att hon har en nyckel så har hon ett lås. Vilket visar mycket på att vi behöver varann ganska rejält. SÖTT.

BARA en tanke. Något som jag kom och tänka på idag när jag var på min väg mot Sofie.

Jag satt och väntade på bussen när en gammal gubbe med käpp kommer mot mig och frågar om bussen till Tomtebo går från den busshållsplatsen. det gjorde den också och han satte sig då, som jag, för att vänta.

Han var rätt så trevlig och ville hela tiden prata med mig. Han frågade om jag hade en lägenhet på Tomtebo. Om jag hade gått ut skolan och hade lov. Han berättade om sin katt Kalle, hur hans dotter hade tvingat på honom katten i höstas mot hans vilja. Men att han nu tycker om katten och har blivit fäst vid den. Han pratade på mycket och länge. Och jag kunde inte hindra mig själv från att tänka: "är han full?" "varför skulle han annars prata så mycket med en främling?". Det låter väldigt dumt och patetiskt (vilket det verkligen är också), men så tänker verkligen de flesta. Så är ju samhället nu för tiden. Om någon helt okänd pratar med en så är den full, en våldtäktsman eller bara allmänt störd. Hur tragiskt är inte det.

Man tänker liksom inte på att personen i fråga kanske bara är social.

Om det är på en fest eller något liknande då det är meningen att man ska vara social så är det ju inte konstigt. Men bara på stan, vid till exempel en busshållsplats, där det inte är något bestämt så blir man genast väldigt misstänksam och obekväm. SÅ borde det inte vara tycker jag.

Man ska väl ändå kunna prata med folk utan att ses som ett WEIRDO. Tänk vad kul det skulle vara. Då skulle alla vara mycket sociala tror jag. Det känns också som att det skulle bli en gnutta mindre skitsnack. Men det är bara vad jag tror. HEHE.